DC-3:an

Hade Sverige radarbevakning av luftrummet över Östersjön?
År 1952 var den svenska radarbevakningen av eget och omgivande luftrum synnerligen fragmentarisk. Någon radarbevakning av luftrummet över Östersjön, och då särskilt området öster om Gotland, förekom inte vid den här tiden. Däremot hade Sovjetunionen placerat ut radarstationer längs den baltiska kusten.

Genomfördes DC-3:ans flygningar på uppdrag av annat land?
Nej, främmande underrättelsetjänst ger inte uppdrag till FRA. Svensk signalspaning är till för att tillgodose svenska intressen. I de fall dessa sammanfaller med intressena hos andra länder med vilka ett informationsutbyte sker, kan naturligtvis inhämtade underrättelser användas för att byta till sig andra uppgifter av intresse för landet.

Kunde besättningen på DC-3:an ha fått förvarning om det förestående anfallet genom att lyssna på radiokommunikationen med den ryske jaktpiloten?
Det är givetvis omöjligt att säga säkert, men det kan nog anses som ytterst osannolikt. Den språkkunnige operatören ombord hade inte under något tidigare uppdrag (han flög första gången med DC-3:an i mars 1952) uppsnappat någon sovjetisk radiokanal för stridsledning av jaktflygplan.

Varför blev DC-3:an nedskjuten?
Det är en fråga vi aldrig lär få ett ordentligt svar på. Den ryske befälhavare som beordrade nedskjutningen, dåvarande överste Sjinkarenko, avled innan den svenska sidan hade möjlighet att intervjua honom. Vid flera tillfällen genomfördes intervjuer av jaktpiloten som skjutit ner DC-3:an, dåvarande kapten Osinskij. Han hade bara fått order att starta, att leta upp ett mål och sedan anfalla det. Order var inget man ifrågasatte inom den sovjetiska krigsmakten — särskilt inte på Stalintiden — och ej heller frågade man efter anledningar till att order utfärdades.
     
Det sena 40-talet och det tidiga 50-talet var en kall period av det kalla kriget, och flera flygplan, framför allt amerikanska, blev nedskjutna av sovjetiskt flyg. DC-3:an råkade dessvärre bli ett av offren. Enligt de sovjetiska dokument som överlämnades till Sverige 1991 identifierade kapten Osinskij DC-3:an som en Curtis C-46 Commando och dessutom utan nationalitetsbeteckning. Svenska flygvapnet hade aldrig någon C-46 Commando, och typen användes heller aldrig av det amerikanska flygvapnet som signalspaningsplan. Även om C-46 och DC-3 båda är tvåmotoriga flygplan har typerna ändå ganska olika silhuetter. Osinskij borde ha kunnat känna igen en DC-3:a, då typen även fanns i de sovjetiska flygstridskrafterna (betecknad Li-2). DC-3:an var dessutom, vilket också bekräftats vid bärgningen, försedd med de sedvanliga nationalitetsbeteckningarna.
     
Frågan om anledningen till nedskjutningen kommer kanske därmed aldrig att kunna besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Gömmer sig "sanningen" om DC-3:an i FRA:s arkiv, såsom ibland har hävdats?
FRA har ett flertal gånger genomfört noggranna undersökningar i sitt arkiv i syfte att försöka hitta ledtrådar till vad som hände. Den bistra sanningen är tyvärr att FRA aldrig haft några ledtrådar till DC-3:ans öde gömda i arkivet. Den obefintliga svenska radarövervakningen över Östersjön i kombination med FRA:s på den tiden bristande kapacitet för den aktuella radiotrafiken gjorde att FRA aldrig fann några indikationer på vad som hänt och var det hände. Detta trots att berörd personal på FRA 1952 ansträngde sig till det yttersta för lösa gåtan med sina arbetskamraters försvinnande.

Varför har inte alla hemliga rapporter från 1952 offentliggjorts?
Underrättelserapporter har normalt 70 års sekretess. Skälet till detta är behovet att skydda källor och metodik som fortfarande ger viktiga resultat. Därför är de flesta av FRA:s rapporter efter 1945 fortsatt hemligstämplade, däribland rapporteringen från 1952. Dessa rapporter har dock granskats efter varje detalj som skulle kunna ha någon koppling till DC-3:an. Allt hemligt material som kunde ha betydelse för att få reda på vad som hände DC-3:an överlämnades till 1991 års DC-3-utredning (Utrikesdepartementet, Ds 1992:5).