DC-3:an

Vad hade DC-3:an för uppgifter?
Uppgiften var densamma som gällde för FRA:s markbaserade stationer, det vill säga spaning mot radiokommunikation och radarsignaler. Med hjälp av DC-3:an lyftes stationen och antennerna helt enkelt upp på högre höjd för att få bättre räckvidd. Den flygburna signalspaningen stod för en ytterst liten del av FRA:s totala inhämtning eftersom DC-3:an befann sig i luften endast ett fåtal timmar varje vecka.

Vad gick signalspaningen ut på?
Signalspaningen var ett led i förberedelserna att försvara vårt land mot väpnat angrepp. Det gällde att skaffa information som kunde underlätta svenska militära åtgärder mot angriparen.

Varför var det så hemligt med signalspaning på den tiden?
Avancerad underrättelsetjänst utvecklades under andra världskriget (1939-1945) för att stödja regeringen och Försvarsmakten. Signalspaningen blev en dominerande del av underrättelsetjänsten. Verksamheten bedrevs då under mycket hög sekretess. Efter kriget diskuterades om verksamheten skulle avvecklas men den behölls som en beredskapsåtgärd. Detta visade sig mycket klokt eftersom Sverige därmed hade en väl fungerande underrättelsetjänst när motsättningarna mellan Sovjetunionen och västmakterna ökade kraftigt i slutet av 40-talet i och med att det kalla kriget startade. Att i fredstid bedriva underrättelsetjänst mot grannstater uppfattades vid denna tid som mycket provocerande och kunde störa politiska och diplomatiska kontakter. Inget västland redovisade öppet vid denna tid sin underrättelsetjänst. En svängning mot större öppenhet kom i slutet av 50-talet. FRA redovisade öppet att man bedrev signalspaning i början av 60-talet.

Förekom det samarbete på signalspaningsområdet med andra länder vid den här tiden?
Sverige samarbetade med andra länder inom signalspaningsområdet. Det förekom sådant samarbete då och det förekommer nu. Det är praxis inom underrättelsevärlden att inte avslöja eller bekräfta sina kontakter. Eftersom dessa till sin natur är bilaterala, krävs det också samsyn mellan parterna i denna fråga, det räcker inte med att bara den ena är beredd till större öppenhet. Den här principen gäller även för förhållanden som går långt tillbaka i tiden, till exempel 1950-talet.

Hur länge hade signalspaningsflygningarna pågått?
Första signalspaningsflygningen med DC-3:an genomfördes den 13 juni 1951, alltså exakt ett år före nedskjutningen. Redan 1946 genomfördes dock de första försöken med flygburen signalspaning under ledning av FOA (Försvarets forskningsanstalt). Fram till att flygplan av typen DC-3 anskaffades användes ett gammalt bombflygplan av typ Junkers Ju 86, i svenska flygvapnet betecknad B 3. Det då aktuella flygplanet kallades "Blondie".

Kränkte DC-3:an sovjetiskt luftrum?
Så vitt vi vet skedde detta aldrig och det fanns dessutom inget som helst skäl som motiverade något så riskabelt, och då särskilt inte med ett långsamt flygplan som DC-3:an. Från den normala flyghöjden och längs den normala färdvägen fick man tillräcklig insyn. Det är dessutom tydligt dokumenterat att färdvägen lades väster om en linje mitt emellan Gotland och den baltiska kusten.

På vilken höjd flög DC-3:an?
Flyghöjden under flygningarna längs den aktuella rutten (den flögs första gången den 18 december 1951) var 4 200-5 300 meter, och det övervägande antalet av flygningarna utfördes på höjden 4 500 meter. DC-3 var inget höghöjdsflygplan och hade ingen tryckkabin.

Visste Sovjetunionen när DC-3:an startade från Bromma den 13 juni 1952?
Ibland har hypotesen framkastats att någon observatör stått vid banändan och sett DC-3:an starta och därefter på något sätt larmat det sovjetiska luftförsvaret. Hypotesen förefaller onödigt krystad. DC-3:an hade flugit längs i stort sett samma rutt 23 gånger under 1952. Uppträdandet var, liksom för andra länders signalspaningsflygplan, således mycket stereotypt. Det är viktigt att komma ihåg att DC3:an, enligt den sovjetiska luftlägesrapporteringen, upptäcktes på radar redan klockan 10.15 svensk tid. Planet flög då på sydlig kurs öster om Fårö. En halvtimme senare, klockan 10.44, gavs startorder till den sovjetiske jaktpiloten. Vid det laget hade DC-3:an vänt och börjat flyga på nordlig kurs. Av den rapport om nedskjutningen som samma dag överlämnades till Stalin framgår att man inte identifierat flygplanet vare sig till typ eller nationalitet.

Varför flög DC-3:an längs en så slingrande färdväg som visas på den i olika sammanhang publicerade sovjetiska luftlägeskartan?
DC-3:an hade ingen anledning att flyga på ett så "förvirrat" sätt som den sovjetiska kartan ger intryck av. Kartan är tillverkad i Moskva på ett undermåligt kartunderlag. De angivna punkterna är i huvudsak korrekta, men den som ritade färdvägen mellan punkterna har "tagit ut svängarna" med god fantasi. En noggrant utförd dokumentation från jaktförbandets ledningscentral i Tukums, Lettland, ger en mycket tydligare bild av DC-3:ans färdväg. Såvitt det är känt så finns dokumentationen från Tukums tillgänglig i Sverige endast på några foton av medelmåttig kvalitet. Enstaka kortare avvikelser från huvudkursen gjordes i syfte att möjliggöra pejling av mottagna signaler, men den slingrande färdvägen kan snarare tillskrivas den inbyggda osäkerheten i dåtidens primitiva radarutrustning och det sovjetiska systemet för luftlägesrapportering.

Följde den sovjetiske jaktpiloten efter DC-3:an ända tills den kraschade i havet?
Det kan nog anses uteslutet. Molntäcket var kompakt över Östersjön den dagen, och övre molnkant i beskjutningsområdet låg på omkring 4 000 meter. Ingen jaktpilot följer gärna efter ett mål in i moln, och i så fall krävs en fullgod radar på jaktflygplanet. Det är inte känt om det aktuella MiG-15-planet var utrustat med radar. I vilket fall som helst kunde den typ av radar som kunde förekomma på MiG-15 i stort sett bara mäta avstånd till ett mål. Jaktpiloten kunde mycket väl ha följt med ner tills DC-3:an försvann i molntäcket, men det rörde sig då inte om någon stor höjdminskning. Försvinnandet från den sovjetiska luftlägeskartan kan sannolikt förklaras med att de två flygplanen vid beskjutningstillfället befann sig på gränsen av den sovjetiska radaranläggningens räckvidd.