Olle Finnmans rapport visar att de APR-5A-mottagare som fanns ombord på DC-3:an visserligen kunde användas upp till 6 GHz och att nya mätningar från 2011 konstaterat att samma typ av mottagare hade prestanda upp till 10 GHz, men att de var optimerade för 1-3 GHz. Att använda denna utrustning på högre frekvenser var en svåranvänd förmåga som inte utnyttjades i den flygburna verksamheten. Den högsta frekvens som redovisas i de rapporter som sammanställdes efter flygningarna vid denna tid var på 3,3 GHz, och den nedskjutna DC-3:an hade ingen antenn ombord för frekvenser över 5 GHz.
FRA planerade visserligen för en modifiering av APR-5 för inhämtning av signaler på X-bandet. Men Olle Finnman skriver att anskaffningen av olika typer av markbaserade X-bandsvarnare med effektiva antenner samt utvecklingen av moderna mottagare som APR-9 gjorde att behovet av modifierade APR-5:or försvann.
Ny Teknik hade också en uppgift om att FRA beställt tre särskilda signalspaningsutrustningar för frekvensen över 3 GHz och att dessa var tänkta för DC-3:an. Olle Finnman menar i sin rapport att beställningarna avsåg radarvarnare för markstationer och inte hade någon koppling till utrustningen ombord på flygplanet.