Nedskjutningen av DC-3:an

- en tragisk händelse under det kalla kriget

Den 13 juni 1952 försvann ett svenskt flygplan av typ DC-3 ur Flygvapnet med åtta man ombord under en flygning över Östersjön. Spaningarna efter det försvunna flygplanet blev resultatlösa förutom att en livbåt från DC-3:an hittades. I livbåten påträffades splitter från ryska spränggranater, vilket pekade på att flygplanet blivit nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg.

DC-3:a i luften fotograferad i nutid.  Klicka på bilden för att förstora den.

DC3:a i luften.

Vad som inte sades i dåtidens nyhetsförmedling var att det försvunna flygplanet hade använts för signalspaning. Man sade istället att DC-3:an försvunnit under en navigeringsflygning över Östersjön, eftersom tidsandan inte var sådan att det öppet medgavs att man bedrev signalspaning. Att Sverige genom FRA bedrev signalspaning, och i synnerhet flygburen sådan, var vid den här tiden omgärdat av sträng sekretess.

Signalspaning från flygplan

Signalspaningsflygplan används främst för så kallad teknisk signalspaning, det vill säga spaning mot radaranläggningar av olika slag. Ofta har man även en viss förmåga att inhämta kommunikationssignaler, men huvuduppgiften är i allmänhet teknisk signalspaning.

Anledningen till att flygplan är bra på just teknisk signalspaning är att radiovågor går olika långt beroende på vilken frekvens en sändning sker på. På högre frekvenser når de i princip bara till horisonten, och radaranläggningar använder höga frekvenser. Om man har en antenn på marken som är 100 m hög ger det en räckvidd på ca 40 km. Från DC-3:ans flyghöjd kunde man inhämta signaler 270 km bort. Det är därför man gärna vill bedriva viss typ av signalspaning från flygplan. Dels kan flygplanet flyga närmare det man är intresserad av, och dels är det som att ha en väldigt hög antenn, så att man kan ta in sändningar som kommer från längre avstånd.

Genom att lyssna på radarsignaler och analysera sändningarnas tekniska parametrar kan man dra slutsatser om en radars prestanda och hur den fungerar, och då kan man också utveckla motmedel och anpassa sin taktik med hänsyn till motståndarens radar. På 50-talet var radar någonting ganska nytt för Sverige, och det blev viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om sovjetiska radaranläggningar på andra sidan Östersjön. Den kunskapen var nödvändig för att det svenska flygvapnet skulle kunna uppträda över Östersjön i händelse av att Sovjetunionen anföll Sverige.

Sverige hade bedrivit flygburen signalspaning sedan 1946. Först gjorde man försök där man använde ett gammalt bombplan av typen Junkers Ju-86, som kallades Blondie. Försöken var lovande, men man behövde ett modernare flygplan med mer utrymme ombord. Därför skaffade man två stycken DC-3:or. DC-3:orna var egentligen amerikanska transportflygplan av typen C-47 som hade byggts om till civila passagerarflygplan. När de köptes av Sverige byggdes de om igen, till transportflygplan och kallades Tp79 i svenska flygvapnet. Den ena döptes till Hugin och användes av FRA för signalspaning, den andra kallades Munin och användes av FOA, (som idag heter FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut) för olika försök. Den första dokumenterade signalspaningsflygningen med Hugin genomfördes den 13 juni 1951. Flygningarna utfördes sedan relativt regelbundet med ett till två företag i veckan under det följande året. Det sista flygföretaget, det när planet sköts ned, var det 53:e företaget sedan verksamheten inleddes.

Den nedskjutna DC 3:an på Barkarby flygfält.

De två DC-3:orna på Barkarby flygfält med Blondie i mitten. Hugin är närmast kameran.

 

Besättningen

Besättningen på flygplanet utgjordes av tre man från flygvapnet och fem man från FRA. De var

Alvar Älmeberg, pilot

Gösta Blad, telegrafist

Herbert Mattsson, färdmekaniker

Einar Jonsson, FRA-gruppchef

Bengt Book, teknisk signalspanare

Börge Nilsson, teknisk signalspanare

Ivar Svensson, teknisk signalspanare

Erik Carlsson, fonispanare

Kollage på de åtta omkomna besättningsmännen.

Besättningen på flygplanet. Övre raden från vänster: Alvar Älmeberg, Gösta Blad, Herbert Mattson, Einar Jonsson. Nedre raden: Bengt Book, Börge Nilsson, Erik Carlsson, Ivar Svensson.

Det svenska flygplanet sköts ned över internationellt vatten öster om Gotland den 13 juni av ett sovjetiskt jaktplan av typen MiG-15. I attacken blev DC-3:an allvarligt skadad, men allt tyder på att piloten Alvar Älmeberg försökte genomföra en kontrollerad nödlandning på vattnet. Flygplanet var dock för svårt skadat och nedslaget mot havsytan blev så hårt att planet helt förstördes och alla ombordvarande omkom sannolikt direkt.

Man satte omedelbart igång spaningar efter det försvunna flygplanet. Under spaningarna sköts ett svenskt flygplan av typ Catalina ned av sovjetiska jaktplan, den besättningen överlevde dock. Därför kallades hela händelseförloppet länge för Catalinaaffären.

Sovjetisk karta med inritade spår för DC-3:an och det sovjetiska jaktplanet.

Sovjetisk karta över nedskjutningen av DC-3:an.

 

 

Vraket av DC-3:an hittades 2003 genom insatser av ett privat konsortium och bärgades av Marinen 2004. Vraket av flygplanet finns nu i en utställning på Flygvapenmuseum, som är väl värd att besöka.

DC 3:an lyfts med en kran ur vattnet.

Vraket av DC-3:an lyfts upp ur havet.



Kylig period av det kalla kriget

Den här händelsen inträffade under en mycket kylig period av det kalla kriget. De internationella spänningarna mellan stormaktsblocken var starka, bland annat pågick Koreakriget för fullt. Det hände vid flera tillfällen under 1950-talet att militära spaningsflygplan sköts ned, främst av Sovjetunionen. Ett amerikanskt signalspaningsflygplan av typ Privateer hade skjutits ned över Östersjön den 8 april 1950. Sovjetiskt jaktflyg genomförde sedan ett flertal nedskjutningar av västmaktsflygplan, i synnerhet amerikanska, under 1950-talet.

Bakgrunden till det var att britter och amerikaner hade genomfört ett antal spaningsflygningar nära eller in över sovjetiskt territorium. Frågan är om man i Sverige var helt medveten om de brittiska och amerikanska flygningarna, och vilken risk det skapade för svenskt signalspaningsflyg. Ryssarna var inte alltid så noga med att skilja på var planen kom ifrån, och i ordergivningen till piloten som sköt ned DC-3:an talas det inte om nationalitet, bara om ”målet”.

Sverige hade två DC-3:or, och den andra användes av FOA. Efter nedskjutningen byggde man om FOA-maskinen till signalspaningsflygplan, och efter ett uppehåll på några månader började man flyga igen. Men man vidtog försiktighetsåtgärder. Man såg exempelvis till att man hade svensk radarbevakning som följde signalspaningsflygningarna och kunde se om det kom sovjetiska flygplan i närheten.


Vrakdelarna av DC 3:an läggs upp i ett bergrum inför haveriutredningen.

Vraket av DC-3:an i Musköbasen inför haveriutredningen



Konspirationsteorier

Det har genom åren förekommit en hel del spekulationer och rentav konspirationsteorier om DC-3:an. Exempelvis har det hävdats att planet var inne över den sovjetiska territorialvattengränsen, eller att några ur besättningen överlevt och fanns i läger i Sovjetunionen och så vidare. Det finns inga tecken på att detta stämmer. Man flög normalt aldrig över mittlinjen i Östersjön, och detta finns dokumenterat i rapporter och kartor från tidigare flygningar. Dessutom finns det sovjetiska kartor över händelsen som kom ut under töperioden när Jeltsin var president, och de visar också att det svenska flygplanet höll sig på svensk sida av mittlinjen i Östersjön. Det finns ingenting i dokumentationen som tyder på att svenska signalspaningsflygplan någonsin var i närheten av den sovjetiska territorialvattengränsen. Och sist men inte minst, när flygplansvraket hittades var det nära Gotska Sandön, väl på svensk sida av mittlinjen.

När det gäller besättningens öde så hittade man kvarlevorna efter fyra besättningsmedlemmar, piloten, telegrafisten, färdmekanikern och FRA-gruppchefen. De andra kropparna har aldrig hittats. Dock har man i haverirapporten bedömt av stolarnas deformering att det satt människor i dem vid nedslaget. Man har även bedömt att planet slog i vattnet med sådan kraft att de ombordvarande sannolikt dog omedelbart.

Det har även funnits spekulationer i media att det fanns en nionde besättningsmedlem, eventuellt en utlänning, ombord. Det fanns alltid dokumentation om vilka som var ombord på flygplanen. Det kunde vara åtta eller nio personer. Nio personer var det när man flög med två piloter. Men vid det här tillfället när planet sköts ned hade man bara en pilot, och det var åtta man ombord. Det har även spekulerats i det här sammanhanget om antalet fallskärmar ombord kunde tyda på att det fanns fler personer ombord. Normalt hade man tio fallskärmar ombord, en per besättningsmedlem, man kunde ju ibland vara nio, och en i reserv. Det var alltså inget konstigt med att det fanns tio fallskärmar.


Vraket av den nedskjutna DC 3:an bakom glas på flygvapenmuseum i Linköping.

Vraket av DC-3:an på flygvapenmuseum

 

 

Om du vill läsa mer

Vill du veta mer om DC-3:an finns en utmärkt bok av Christer Lokind som kort och gott heter "DC-3:an".